Bördan

Stödet fanns. Fler behövde känna till det och våga ta kontakt. Anhöriga finns i alla åldrar och livssituationer, med närstående som behöver hjälp på grund av exempelvis sjukdom, funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller beroende.

Kommunikationen behövde samla de olika erfarenheterna i något människor kunde känna igen sig i. Allvaret skulle få plats tillsammans med känslan av att hjälp finns att få.

Vi gjorde ansvaret tungt nog att synas.

En pojke packar sin ryggsäck med tegelstenar. En ung kvinna släpar på tomma flaskor. En man kämpar med en sjukhussäng lastad med problem. Fler ansluter. Tillsammans försöker de ta sig fram med allt de bär på.

Föremålen gav form åt oron, tyngden, planeringen och ansvaret som följer med genom vardagen. Trappor, sand och en trång buss gjorde varje förflyttning till en kraftansträngning.

Runt dem fortsatte livet. Förbipasserande kom med kaffe, fika och ballonger. Välmenande gester som gav de anhöriga ännu mer att hålla reda på. Där fick filmen sin skärpa: omtanken behövde också kunna avlasta.

Skådespeleri, ljus och scenografi höll ihop det uppskruvade bildspråket med människornas utsatthet. Berättelsen byggdes utan dialog och kunde förstås även utan ljud. Samma visuella idé fortsatte i kampanjfoto och kortare format för sociala medier och digitala skärmar.

I slutet fick tyngden sin förklaring och tittaren en väg vidare: Ingen ska behöva bära allt själv.